Blir så trött på mig själv
Jag är en sån optimist att jag verkligen tror att detta ska fungera...
att vi verkligen ska lyckas med detta..
I början när jag blev gravid ville jag flytta hem men fick snällt veta att det går bara inte...
det får jag inte för det skulle vara fel mot barnet att hålla det ifrån pappan..
Så jag stannar och kämpar för vänskapen mellan oss...
det har verkligen gått gudomligt bra senaste veckorna och jag har trivts som fisken i vattnet...
Sen fick jag sms av pappan igår där han frågar mig om jag kan tänka mig att flytta till england med honom för att han har fått ett jobberbjudande där...
förstår att han e sugen...
men vad ska JAG där att göra...
Hade vi varit ett par hade man ju så klart tänkt över saken...
men nu är vi inte det, vi är vänner...
klart jag inte ens tänker över saken...
ska jag med dit och bli ÄNNU mer ensam???
Nä du jag vill iaf ha nära till vänner och min far som jag har nu...
sen ser jag på internet idag att han fortfarande överväger saken...
Vet att det helt klart är hans beslut..
men kan inte låta bli att känna mig så FRUKTANSVÄRT besviken...
när det var tal om att jag ville flytta hem eftersom jag på något sätt känner mig mer hemma där, så hette det ju att det inte går eftersom jag ska få ett barn som har sin pappa här nere...
Så jag stannade...
jag har velat fram och tillbaka men i grunden har jag inte kunnat lämna malmö eftersom det hade känts fel...
men nu...nu känns det som att det kvittar...
Ibland verkan han verkligen bry sig och vilja vara med och sen helt plötsligt har han glömt bort det känns det som...
Jag är bara så besviken på mig själv...
Jag intalar mig själv hela tiden att detta kommer bli kanon...
jag försöker verkligen göra allt för att göra det till det bästa..
Men jag orkar inte längre...
så fort det känns kanon så händer något IGEN...
Och jag känner mig överkörd på något vis...
Jag vet inte om jag är överkänslig nu...
tala gärna om det för mig då...
Jag tycker bara det är så fel att du får höra att du inte får flytta för det är fel mot barnet att inte få vara nära sin pappa... Men varför säger ingen det till pappan när han VILL flytta längre från sitt barn... känns ju inte som att han vill finnas där i sitt barns liv då ju... Jag förstår ju verkligen att du inte vill flytta längre från dina nära o kära... du har flytta långt så det räcker ändå för att sakna dom du har i Stockholm... Du är verkligen inte överkänslig...ni var ändå två om att skapa detta barn som växer i din mage.
Amen herreguud.. Han får ju fan ta och växa upp!
Hej vänen, ja ibland är livet tufft o svårt. Men jag tolkar trots allt pappans fråga till dig att han vill ha med dig till England..... nu känner jag ju inte honom, men i och med att du faktiskt får en fråga av honom så känns det ändå som om att han bryr sig... SEN kan jag mkt väl förstå att du inte vill det....
Men jag håller även med vad camilla skrivit.... att varför ska du ta hänsyn men inte han?? Men jag hoppas att det ändå kan lösa sig för er alla....
Hallå tjejer...jag sa till honom igår att han kunde säga till om han skulle flytta så jag kunde skaffa mig ett boende i sthlm...
idag fick jag veta att han skickat ett mail till dom och tackat nej till jobbet...
alltid något men det känns ändå som det alltid kommer vara något krångel...
så är det väl i livet...
hmmm... är han inte klok på en fläck?? fattar att det kan vara spännande men då ska han FN be ett sjujällarens mycket om ursekt för hans komentarer kring att du ville flytta till STHM... sen så...vill han flytta så får han väll göra det... det är ju inte mycket du kan sätta emot igentligen... förstår att du känner dig sviken... låter ju absurt hela grejen enligt min mening... vafan skulle du dit på gööra??... som du sa... ni är vänner...suck* var frågan verkligen ärligt menad då??? känns ju helgalett... måste upp å väcka skurken nu... puss S-Y
Till alla er som nu tycker så himla mycket, med bara en enda sida av historien, så kanske ni inte ska döma så snabbt.
Till att börja med så tänkte jag faktiskt aldrig ens tanken på att flytta till England, det var bara komiskt att man får ett sånt erbjudande just i detta skede, o det kan jag till o med bevisa, då en kamrat var här hos mig när jag fick erbjudandet, och jag sa till denne att jag inte ens kunde tänka tanken. Sen att ja skickade ett mess till Deana med den frågan, var mest min dåliga humor, vilket jag senare har bett om ursäkt för. Likaså min facebook status, som jag har förklarat var mer för mina kollegors skull, för att hinta dom om att dom kanske inte skulle ta mig för givet på jobb, att ja faktiskt KAN hitta nytt om jag bara vill.
Allt detta är redan utrett med Deana, så egentligen vet jag inte varför ja skriver en förklaring här, men det är nog mest för att få försvara mig lite.
O till er som tycker att jag ska växa upp...jag har ingen kommentar till det förutom att ni kanske inte ska vara så snabba med att döma mig....ni känner mig inte....
